Ogranskad granskning av politierna
Media kallas den tredje statsmakten. Det är nog ganska viktigt att det inte har någonting med konstitutionella benämningar eller ämbeten att göra. De som tar detta uttryck allra mest bokstavligt är de människor som utgör media. Men hur mycket stämmer den benämningen egentligen? När politiker tömmer skattkistan på guld köpes lösnummer av kvällstidningar i stora lass. Men är artikeln gjord för det genuina intresset av att granska staten för medborgarnas bästa eller handlar det bara om pengar?
Så funkar det
Politiker är i en demokrati som Sverige folkvalda och därför representeras vi alla, röstberättigade, av politikerna som styr landet. Vidare tillsätts domare och statliga ämbetsmän av dessa förtroendevalda. Systemet ska alltså i det hälsosammaste läget fungera. Men ingen värld är perfekt. För att det politiska systemet eller de som ingår i det inte ska bli korrupt på något vis behövs både transparens och granskning. Denna görs av dels oberoende media och statligt finansierad media. Den sistnämnda har en uppgift att granska samhället i stort. Både privat och offentligt ska genomlysas av den politiskt oberoende statliga median.
Patos
Vad driver då journalisten till sina gärningar i det politiska dunklet. Den granskande manteln som såg till folkets bästa verkar idag ha ersatts av två andra mindre smickrande utsmyckningar. Den ena är den självpålagda hjältemanteln som fladdrar i framgångens vindar. Den bemantlade journalisten ser svenska folket som ett vettlöst litet vettskrämt rå framför ögonen på den frustande politiska draken. Politiken är ond och den skall med alla medel fällas. Den andra typen journalistisk broiler är den uppenbara bristen med medias trohet generellt – att de gör allt för att tjäna pengar. Man kan alltid trycka en återkallelse eller en förlåtelse dagen efter om man har förgjort någon stackars politiker.