Direktörernas bonuslön stryper investeringsviljan
Det var rubriken som man möttes av i bland annat Dagens Nyheter idag. Sätter man en sådan rubrik så visar man antingen att man inte förstått någonting av hur saker och ting fungerar eller också så utnyttjar man retoriken för att vinna maktpoäng. I det här fallet är det är det de båda förbundsordförandena i på Sif och HTF som förvrider sanningen för att vinna makt.
Det första felet, förutom rubriken, består i att de påstår att varje företag och företagsledning har ett ansvar för samhällets hela tillväxt. Hur gick det till? Hur flyttades samhällsansvaret från våra folkvalda politiker till företagen och dess ledningar? Någon måste ha missat något, eller är det ett sätt att åtminstone retoriskt slippa ta sitt eget ansvar för hur samhället i Sverige ser ut?
I ärlighetens namn är dessa förbundsordföranden inte politiker i dess egentliga mening, men de går å andra sidan alltid Socialdemokratins ärenden. Så, det budskap de försöker förmedla är att det inte alls är de senaste årtiondena av Socialdemokratiskt styre som lett till dagens höga arbetslöshet och minskade investeringsvilja i tillverknings-industrin utan direktörernas bonuslöner.
För den som inte redan förstått det så sätts direktörernas bonusar i syfte att styra företagens verksamhet i den riktning som ägarna vill. I de allra flesta fall så vill ägarna av naturliga skäl att företagen skall generera både tillväxt och avkastning till aktieägarna. Huruvida företagen kan göra detta beror i sin tur på hur lönsamma de är. Lönsamhet kommer i sin tur av att intäkterna överstiger kostnaderna.
Investeringsviljan i ett visst land beror således på om ägarna anser att det går att uppnå en tillräckligt hög lönsamhet i detta land eller inte. Om politikerna i Sverige – som tro det eller ej – är de som egentligen har samhällsansvaret ger rätt förutsättningar jämfört med andra länder så kommer investeringsviljan att finnas. Problemet uppstår därmed när de rätta förutsättningarna inte finns.
Författarna av artikeln i Dagens Nyheter berör den sanna problematiken när de nämner utflyttningen till låglöneländer. Globaliseringen och friheten att flytta kapital har gett företagen nya möjligheter att skapa högre lönsamhet genom att välja att lägga tillverkningen i länder där lönekostnaderna är låga. Med andra ord är det inte konstigt att det är i just tillverkningsindustrin som effekterna av globaliseringen märks först.
Då är ju naturligtvis frågan om globaliseringen är av ondo? Självklart inte, men den gör det svårare för nationalistiskt tänkande partier som Socialdemokraterna att vinna mark eftersom globaliseringen och utflyttningen helt enkelt inte går att stoppa. Företagen, som till skillnad mot vad Sif och HTF verkar tro, har och skall nämligen inte ha något samhällsansvar. Det är politikernas sak.
När det gäller utflyttningen av tillverkningsindustrin till låglöneländer är det däremot tyvärr inte mycket som kan göras. Det finns nämligen alltför många människor i Kina, Indien och Östeuropa som är villiga att arbeta mycket hårt för att få en högre levnadsstandard. Och precis som vissa nationalistiska krafter som lägger blockader mot företag som anställer östeuropeisk arbetskraft i Sverige struntar i de människor som behöver arbetena för sin försörjning så struntar kineser, indier och östeuropéer i om vi svenskar får behålla våra arbeten.
Så ”wake up and smell the coffe”, det lär inte bli några högre löner eller sextimmars arbetsdagar inom tillverkningsindustrin den närmaste framtiden. Om politikerna tar sitt samhällsansvar, i stället för att försöka skjuta över det på företagen, så ser de till att satsa på att fler i Sverige får bättre utbildning och att rätt förutsättningar ges i övrigt åt företag inom tillverkningsindustrin. Då kanske vi kan behålla även tillverkningsindustrin.